Startsiden
Ny viten
Tema:
Norge
Hukommelse
Mennesker & dyr
Katastrofer
Stein
Tverrfaglighet
Redaksjonen
Kontakt oss
viten.com
Arkiv
|
|
Ny
viten:
|
Av Mathias Broth
Forsker ved Romansk Institutt, Uppsala Universitet
E-post: mathias.broth@romanska.uu.se
|
Tidigare interaktionella teaterstudier har oftast varit inriktade på skådespelarnas handlingar och deras roll i överföringen av ett budskap till en publik. I denna studie är i stället publiken i centrum. Utifrån videoinspelade franska teaterpjäser av ”borgerlig” karaktär och med en relativt vardaglig dialog analyseras publikens beteende i förhållande till vad som händer på scenen. Detta beteende beskrivs genom ett närstudium av de ljud som publiken gör - skratt, hostningar och harklingar - och hur teaterpubliken därigenom upprätthåller den specifika teatersituationen.
Metoden som används är starkt influerad av den etnometodologiska samtalsanalysen, eller CA, conversation analysis. En av dess grundläggande uppgifter är att beskriva de metoder som vi människor använder oss av för att ständigt skapa och upprätthålla social ordning. Som exempel kan nämnas att vi återgäldar en hälsning, accepterar och avböjer en inbjudan på olika sätt och talar en i taget. I vårt handlande visar vi på så vis varandra att vi delar uppfattningen om hur den sociala ordningen skall upprätthållas. Den person som inte uppför sig i enlighet med dessa konventioner ses inte av sina medmänniskor som okunnig om metodernas existens eller relevans, utan som ovillig att följa dem, vilket allt som oftast leder till negativa implikationer avseende den som avviker. Social ordning finns överallt, och variationer i denna ordning kan leda till variationer i förståelsen av vilken typ av situation man för tillfället befinner sig i. Precis som vilken situation som helst, är teatersituationen alltså en social konstruktion.
Avhandlingen visar på några av de strategier som publiken använder sig av för att definiera sig som publik, vilken naturligtvis är en nödvändig beståndsdel i alla teaterföreställningar. För att betraktas som publikmedlem förutsätts det att en person tillsammans med andra uppmärksamt betraktar det som framförs. Att publiken är uppmärksam, både på skådespelarnas dialog och gestik, visar de tydligt.
För det första producerar publikmedlemmar inte potentiellt störande ljud slumpmässigt, utan i förhållande till vad som verkar upplevas som gränser i den framväxande föreställningen. Således uppkommer sådana ljud inte endast i början och slutet av akter, men även när någon går på eller av scenen, i slutet av skratt och kring slutstavelsen av potentiellt avslutade repliker. En övergripande ambition från publikens sida verkar vara att försöka förutse början av nästkommande replik för att inte hindra förståelsen av denna med något störande ljud. För det andra produceras publikskrattet - en öppen reaktion på vad som händer på scenen - på så vis att talaren ostörd kan avsluta den enhet som rymmer det komiska innan skrattet tar vid: till skillnad från handlingar i vardagliga samtal ses uppenbarligen de dramatiska handlingarna såsom ägande absolut företräde i hela sin form. Publiken försöker även samordna sitt beteende så att de skrattar tillsammans: medan gemensamma skratt kan bli starka och utdragna, börjar alltid ensamma skratt svagt och dör omedelbart ut om inte andra stämmer in. Publikmedlemmarna visar härvidlag att de orienterar sig mot ett kollektivt handlande om de överhuvud taget skall göra en öppen handling i teatersituationen. Den enskilde publikmedlemmen är ytterst noga med att inte höras enskilt, utan reagerar öppet endast om andra gör likadant. Endast då har han/hon möjlighet att gömma sig i ljudet från sina grannar i publiken.
Vare sig publikmedlemmarna då och då tvingas göra ett störande ljud eller skrattar åt något komiskt, undviker dessa noga att påkalla onödig uppmärksamhet till sina respektive personer. Medlemmarna i teaterpubliken är långt ifrån passiva deltagare i förställningar. Det krävs tvärtom konstant arbete för att ikläda sig rollen som publik. De är teaterns ”hemliga agenter”.
Artikkelen er basert på en doktorgrad fra Uppsala Universitetet, 2001.
© viten.com 2001
|
|
