Startsiden
Ny viten
Tema:
Hukommelse
Mennesker & dyr
Katastrofer
Stein
Tverrfaglighet
Redaksjonen
Kontakt oss
viten.com
Arkiv
|
|
Ny
viten:
|
Av Patrik Hernwall
Forsker ved Pedagogisk Institutt, Stockholms Universitet
Programmet Multimedia: pedagogikk – teknikk (www.mmedu.net)
Email: hernwall@ped.su.se (http://www.ped.su.se/~hernwall)
|
Informations- och kommunikationsteknikens sociala arenor har utvecklats till att bli ett centralt drag i vår samtid generellt (se exempelvis Castells) samt för barns villkor specifikt (se exempelvis Tapscott och Frønes). Begreppen vi använder för att benämna dessa arenor har stor betydelse för hur vi förstår inte bara teknikens möjligheter, utan också villkoren för interaktion i de miljöer tekniken formar.
Med bas i en konstruktivistisk teori låter Bruckman förstå att behovet av att mötas och att utbyta erfarenheter är ett väsentligt inslag i barns kultur och i barns utveckling. Relaterat Lévys begrepp kollektiv intelligens blir det möjligt att se hur individen i cyberrummets tidrum bygger och skapar sin egen kunskap just via mötet med omvärlden och dess symboler. ”On the Internet new zones for the public sphere are emerging, where the participants can interact and communicate with one another.” som Søby skriver.
När så Jonathan i en årskurs 6 [6. klasse] beskrev sin interaktion med andra aktörer på chatt som att ”jag träffar dom inte verkligen, men jag lär känna folk” är det alltså inte mötet som sådant, att ”träffa” andra människor, som är det essentiella. För Jonathan erbjuder e-kommunikationens arenor snarare en möjlighet att ”lära känna folk”. Detta ”lära känna folk” kan förstås på flera nivåer och då bli ett uttryck för hur informations- och kommunikationsteknik (IKT) utgör en väsentlig plattform för en samtida social arena. Mötet med andra på denna publika arena medger ett möte med den samtida kultur barnet lever i och där kommunikationsapplikationer utgör ett väsentligt inslag. Uttrycket att ”lära känna folk” kan med detta stå för dels unika individer, dels grupper av individer i den samtida kulturen. Dessutom kan vi förstå detta ”folk” som att den i e-kommunikationens arenor agerande individen lär känna sig själv och sina egna kompetenser och förutsättningar. I mötet med andra aktörer utspelas en form av roll-lek vars interaktionsform med Mowbrays ord kan förstås som en ”identity playground”, där en av förutsättningarna för detta laborerande med den egna identitetens villkor torde kunna relateras till Turkles och Stones beskrivningar av multipla flytande identiteter. Även om inte varje enskild aktör på Internets arenor för kommunikation laborerar med sin identitet, är det en interaktionsform som i högre eller mindre utsträckning bygger på möjligheten att laborera med den egna identiteten.
En kommunikativ möjlighet
Barn har, menar Qvortrup, en marginaliserad position i det samtida samhället där de hålls utanför och många gånger även vägras tillträde. Men med e-post och andra former av e-kommunikation erbjuds barn en möjlighet att få uttrycka sig. När Johan i årskurs 6 menar att han lär känna folk i e-kommunikationens arenor ”som man tror dom är” visar detta hur e-kommunikationens textbaserade interaktionsform skapar utrymme för vissa kommunikationsformer och försvårar andra. Avsaknaden av visuell kontakt med medaktörens fysiska kropp eller den miljö hon befinner sig i gör att interaktionen kan skapa påfallande olika meningserbjudanden för olika användare.
Vid en jämförelse med äldre motsvarigheter till barns arenor för kommunikation, som brevvänner (att pennfajtas) och telefonernas heta linje (och då särskilt det tidiga 80-talets ickesubventionerade praktiserande), kan vi se att det för många barn är lockande att få uttrycka sig och att bli del av en gemenskap. I sekelskiftets Sverige erbjuder applikationer för e-kommunikation via Internet dessa möjligheter samtidigt som de förändrar villkoren för kommunikationen då individen kan växla mellan inte bara olika kanaler utan mellan att vara sändare, mottagare och producent där det globala möter det lokala och skapar ett Internets eget tidrum där en möjlig anonymitet erbjuder möjligheter att överskrida kroppens fysiska här och nu. Användarna, eller aktörerna, skapar en teknikens egen geografi och teknikens egna ”naturlagar” där tillgängligheten är ständig och närmast total. Men också att tekniken är heterogen i betydelsen att den erbjuder skilda möjligheter för olika användare, liksom i betydelsen att användandet för den unika användaren kan förändras över tid, utifrån intresse, kunskap och önskemål. Datorskärmen är därför inte längre nödvändigtvis något vi tittar på, utan ett gränssnitt som gör det möjligt att interagera med andra aktörer.
Kollektivt skrivande och erfarenhetens betydelse
Skrivandet av e-post och deltagande i chatt är ofta en kollektiv aktivitet i betydelsen att barn sitter bredvid varandra i det fysiska rummet och gemensamt författar brev och inlägg, vilket även Johansson visat. I det empiriska materialet finns exempel på hur tre flickor i 13-årsåldern på sin fritid loggar in på någon anonym chattkanal, anger ett uppseendeväckande namn (”tre nakna tjejer”) och lägger till några år till sin fysiska ålder för att medvetet ragga killar. Eller hur elever i årskurs två sitter tillsammans vid klassrummets dator och gemensamt skriver ett brev till mig där de berättar om någon skolaktivitet de varit med om. Vi kan sammanfatta dessa exempel på olika former av användande av e-kommunikation med att dialogen som den framträder på datorns skärm ofta utgör endast en yttre eller ytlig nivå av en mer komplex social gemenskap.
I en kultur och en tid där kunskap allt mer ses som ett lokalt fenomen som inte äger någon generell giltighet, framstår värdet av mötet och erfarenhetsutbytet som allt mer betydelsefullt för individens utveckling. Intimt förknippat med denna förändrade syn på kunskap och vetande är hyperverklighetens flöde av simulerade skeenden där betydelsen av den fysiska närvaron reduceras. Erfarenheten är med andra ord ofta medierad snarare än direkt fysisk. För sekelskiftets barn innebär närheten till den, för att låna Posters uttryck, andra mediaålderns mediakanaler därför att de potentiellt kan få tillgång till allt, vilket medför att kunskap alltmer relativiseras och ges en situationsbundenhet i ett, för att hänvisa till Baudrillard, simulacra. Barnet kan i denna situation utgå från sina egna intressen och sina egna erfarenheter vid sökandet efter nya kunskaper eller utmaningar – vilket också ligger i linje med skolans strävan mot mer elevcentrerade arbetssätt. Applikationer för e-kommunikation erbjuder i detta perspektiv ett glokalt tidrum där barn kan skapa sina egna arenor för interaktion och erfarenhetsutbyte.
Ålder och access
Analysen av det empiriska materialet visar alltså att ålder är en väl så avgränsande kategori som kön för exempelvis kvinnor, för barnet i åldrarna 8 till 13 år. För barnet är tillgång (access) till samhällets olika arenor i stor utsträckning relaterat till ålder, vilket bland annat James m.fl. visat. Här ger då chatt och andra former av e-kommunikation möjlighet att lägga till några år till den biologiska åldern för att skapa sig access till arenor som barnet annars inte har möjlighet att agera i. IKT ger här ett erbjudande om ett (gräns)överskridande, där det fysiska rummets krav och begränsningar kan utmanas och överskridas.
Analysen av barnens utsagor visar vidare att en i chatt angiven ålder kan vara ett sätt att där marginalisera och utesluta den aktör som anger en låg ålder. Exempel på detta finner vi bland de yngre barnen som svarar ärligt på en medaktörs fråga om deras ålder, varvid de kan bli bemötta på ett nedlåtande och avståndstagande sätt. Andra empiriska exempel visar hur ålder är ett relativt ointressant kriterium, där barnet är mer intresserad av dialogen och kontakten än motpartens ålder och hur väl den överensstämmer med aktörens fysiska ålder. Rimligen finns bland barnen en relation mellan sättet de presenterar sig på och vilken intention de har med interaktionen; en hög grad av samstämmighet mellan den fysiska personen och e-kommunikationens aktör kan förstås som en förhållandevis seriös eller ärlig intention. Därmed inte sagt att interaktionen skulle vara mindre betydelsefull vid ett friare fabulerande; snarare att interaktionen har ett annat syfte som är mer lekfullt. Här är det möjligt att göra en åtskillnad mellan intentionen att överskrida det fysiska rummet och dess villkor kontra intentionen att överskrida den fysiska kroppen och dess villkor, vilka båda kan förstås som (gräns)överskridande handlingar. För barnet som söker nya kontakter erbjuder därmed cyberrummet en förlängning eller utökning av det sociala rummet. För barnet som däremot vill prova och utveckla sin identitet erbjuder cyberrummet en arena som tillåter laborerandet med presentationen av sig själv och interaktionens villkor.
Tekniken och individens förlängning
Sammanfattningsvis är det nu möjligt att konstatera att i e-kommunikationen kan individen frigöras från den fysiska kroppens här och nu. Genom att individen vid användandet av IKT erbjuds möjligheten att presentera sig utifrån personliga intressen och intentioner, blir cyberrummet en arena där aktörer kan mötas och interagera. Cyberrummets arenor är alltid öppna och tillgängliga för de som har tillgång till relevant teknisk utrustning. För barnet kan dessa arenor medföra att deras fysiska litenhet kan överskridas. Förstått på detta sätt blir tekniken en protes där cyberrummet framstår som den arena där individens villkor övergår i cyborgens. De kanske allra tydligaste exemplet på detta finner vi i hur barnen i den planerade dialogen mellan dem och mig via e-post kunde omskapa villkoren för dialogen just genom användandet av tekniken. Den distans i det fysiska rummet som e-post innebär, blev till en möjlighet för barnen att skapa en ökad närhet till sina egna intentioner och önskemål. Konsekvensen av detta blev att den av mig tänkta dialogen via e-post gick från att vara en professionell relation där jag som forskare kunde ställa frågor för dem att besvara, blev till en privat och personligt dialog där barnen kunde vara med och definiera vad de själva var intresserade av att tala om. Tekniken kan även förstås som protes i meningen att den skapar en ny position för individen. Exempelvis menade Arvid i årskurs 2 att datorer hjälper till ”så att man kan komma ihåg”. Annelie på samma skola menade att när hon presenterar sig som äldre på chatten kan hon ”skriva mycket fortare, och, man vet mycket mer”.
Eftersom den stora merparten av e-kommunikationens socialitet baseras på den skrivna texten, är det tekniken som begränsar barnets möjligheter att deltaga i informations- och kommunikationsteknikens arenor. En begränsad språklig förmåga försvårar interaktionen markant. För att tekniken skall kunna erbjuda barn en röst måste de behärska tekniken och det språk den bär. Villkoret för att få en röst via tekniken blir därför paradoxalt nog bundet till att individen accepterar tekniken och dess symbolik. Denna paradox medför, menar Hovenden, en risk för att individens röst blir beskuren, eftersom möjligheten att uttrycka sig är avhängigt ett användande av tekniken. Dessutom utgör barns knapphändiga ekonomiska bas att de är hänvisade till omgivningens investeringar i hård- och mjukvara.
Å andra sidan utgör IKT en arena, eller situation för att referera till Søby, där individen interagerar med andra aktörer. Utmaningen i detta perspektiv blir bland annat att cyberrummet utmanar de orienteringskoder vi hittills använt för att ge livet mening och lokalitet. Med tillgång till informations- och kommunikationstekniken kan barnet överskrida både det biologiska och det kulturella på sätt som inte är möjligt i det fysiska rummet. Jag ser det därför som fullt möjligt att förstå det som att för barnet som har vana av e-kommunikation blir de handlingar tekniken erbjuder en avgörande, och i vissa fall även självklar, del av hennes handlingspotential och livsvärld.
Artikkelen er et redigert utdrag av doktorgradsavhandlingen:
Barns digitala rum – berättelser om e-post, chatt & Internet.
Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet 2001
Litteratur
Baudrillard, Jean (1994) Simulacra and simulation. The University of Michigan Press.
Bruckman, Amy (1997) MOOSE Crossing: Construction, Community, and Learning in a Networked Virtual World for Kids. http://www.cc.gatech.edu/fac/Amy.Bruckman
Castells, Manuel (1996) The Information Age. Economy, Society, and Culture. Volume I. The Rise of the Network Society. Oxford: Blackwell Publishers Ltd.
Castells, Manuel (1997) The Information Age. Economy, Society, and Culture. Volume II. The Power of Identity. Oxford: Blackwell Publishers Ltd.
Frønes, Ivar, Jenks, Chris, Qvortrup, Jens, Rizzini, Irene &Thorne, Barrie (1999) Editorial: differentiation of childhood. Childhood, Vol. 6 (2): pp 163-166.
Haraway, Donna (1991) A Cyborg Manifesto: Science, Technology, and Socialist-Feminism in the Late Twentieth Century. I: Haraway, D Simians, Cyborgs and Women: The Reinvention of Nature. New York: Routledge. . Nedladdat 1 mars 1999.
Hernwall, Patrik (1999a) Children, Cyborgs, and Cyberspace – computer communication in the world of children. Paper presented at the 2nd CSSC-conference in Hull, 14-16 september, 1999.
Hovenden, Fiona (2000) Introduction to part four. I: Kirkup, G, James, L, Woodward, K & Hovenden, F (ed.) The Gendered Cyborg. A Reader. London: Routledge & The Open University.
James, Allison, Jenks, Chris & Prout, Alan (1998) Theorizing Childhood. Cambridge: Polity Press.
Johansson, Barbro (2000) Kom och ät! Jag skall bara dö först.. Datorn i barns vardag. Akademisk avhandling. Skrifter från Etnologiska föreningen i Västsverige, 31. Etnologiska institutionen, Göteborgs universitet.
Lévy, Pierre (1997) Collective intelligence. Mankind’s emerging world in cyberspace. New York: Plenum trade.
Lévy, Pierre (1998b) Becoming Virtual. Reality in the Digital Age. New York: Plenum trade.
Mowbray, Miranda (2000) Neither Male nor Female: Other -- Gendered Chat in Little Italy. M/C: A Journal of Media and Culture, 3, No. 4. . Nedladdat 18 september 2000.
Poster, Mark (1995) The Second Media Age. Cambridge: Polity Press.
Qvortrup, Jens (1997) A Voice for Children in Statistical and Social Accounting: A Plea for Children’s Right to be Heard. I: James, A & Prout, A (ed.) Constructing and Reconstructing Childhood: Contemporary Issues in the Sociological Study of Childhood. London: Falmer Press.
Stone, Rosanne Alluquère (1995) The War of Desire and Technology at the Close of the Mechanical Age. Cambridge, Massachusetts: MIT Press.
Suler, John (1998) E-Mail Communication and Relationships. In: Psychology of Cyberspace. Augusti 1998, v1.0 . Nedladdat 7 december 2000.
Søby, Morten (1998a) Collective Intelligence - Becoming Virtual. Paper/16. Kongress der Deutschen Gesellschaft für Erziehungswissenschaft: Medie-Generation, Universität Hamburg, . Nedladdat 7 december 2000.
Søby, Morten (1998b) Vi er alle kyborgere. Nordisk pedagogik, vol 18, nr 1, pp 16-35.
Tapscott, Don (1998) Growing Up Digital. The rise of the Net Generation. New York: McGraw-Hill.
Turkle, Sherry (1995) Life on the Screen. Identity in the Age of the Internet. London: Weidenfeld & Nicolson.
© viten.com 2001
|
|
