Startsiden
Ny viten
Tema:
Sopp
Norge
Hukommelse
Mennesker & dyr
Katastrofer
Stein
Tverrfaglighet
Redaksjonen
Kontakt oss
viten.com
Arkiv
|
|
Ny
viten:
|
Av Jens Rydstöm
Forsker ved Institutt for Historie, Stockholms Universitet
E-post: jens.rydstrom@historia.su.se
|
Sverige berömmer sig av en tolerant och upplyst syn på homosexualiteten. Men hurdan var förhistorien till våra dagars HomO-ombudsman? Under första halvan av 1900-talet förändras attityderna till otillåten sexualitet på ett avgörande sätt. Tidelag [sodomi] avkriminaliseras och homosexualitet blir en kategori för sig. Samtidigt inkluderas kvinnlig homosexualitet i definitionen och flera kvinnor åtalas för homosexuella handlingar.
Det svenska ordet tidelag, att ha könsumgänge med djur, har ingen motsvarighet i de andra nordiska språken. I svensk lagstiftning och rättstradition har ordet dock haft stor betydelse. På 1600- och 1700-talen avrättades hundratals unga män för detta brott, som sågs som ett stort samhälleligt problem av myndigheterna. Min avhandling, Sinners and Citizens: Bestiality and Homosexuality in Sweden 1880-1950, baserar sig i huvudsak på en studie av 2333 rättsfall i Sverige mellan 1880 och 1950. Under den undersökta perioden genomgår Sverige ett paradigmskifte när det gäller synen på otillåten sexualitet. Från början härskar ett lantligt sodomiparadigm där penetration var det centrala för att definiera brottet. Detta synsätt ersätts av ett urbant homosexualitetsparadigm där varje sexuell handling mellan personer av samma kön ses som ett symtom på en inneboende sjukdom eller sexuell läggning. Att vara normal definieras som att vara heterosexuell och att vara onormal definieras som att vara homosexuell. Inom detta moderna paradigm finns inte plats för andra varianter, och tidelag betraktas aldrig som uttryck för en speciell sexuell läggning. Från att ha varit det dominerande sodomitiska brottet försvinner tidelag så gott som helt ur det allmänna medvetandet.
Ökande kontroll
Paradoxalt visar rättspraxis att den samhälleliga kontrollen totalt sett ökar. Antalet åtal för tidelag är relativt konstant fram till legaliseringen – ungefär 20 män per år åtalas för detta brott. Däremot ökar antalet polisingripanden mot homosexuella handlingar kraftigt under 1930-talet från något tiotal fall per år till över hundra. Domstolarna dömer ut mildare straff, men i stället för att dömas till straff blir fler och fler straffriförklarade och insatta på mentalsjukhus, där de oftast tillbringar mycket längre tid än de skulle ha gjort i fängelse – från ett eller två år upp till tio år.
Tidigare forskning om homosexualitetens historia har nästan uteslutande beskrivit homosexuella subkulturer i storstäderna, men min studie innefattar också förhållandena på landsbygden. På landet dominerar tidelagsbrottet fram till 1940-talet. De flesta tidelagarna var unga män mellan 15 och 21 år och ibland utförde de tidelaget i grupp. I en tid då det var omöjligt att få ha sex med flickorna i byn och då onani uppfattades som hälsovådligt verkar det ibland som om det var accepterat bland unga män att gå till djuren. En annan grupp av tidelagare var äldre män, ofta ensamstående, änklingar eller luffare. De tenderade att dömas hårdare av lokalsamhället, och ofta lade sig bönder på lur för att få fast dem. Brottet hade ofta karaktären av egendomsbrott, eftersom djuret ansågs besudlat.
Homosexuella subkulturer
I en tid av modernisering och urbanisering växte de homosexuella subkulturerna. Uppfinningar som telefon, cykel och järnväg underlättade kontakten mellan män och gjorde det möjligt att söka sexuella kontakter långt bort från den sociala kontrollen i byn. I Stockholm, Göteborg och Malmö fanns sedan gammalt mötesplatser för män som sökte sexuella kontakter med andra män. I Stockholm är Humlegården dokumenterad som sådan mötesplats från 1883, i Göteborg Exercisheden sedan 1917 och i Malmö Gustav Adolfs torg sedan 1911.
Under 1930-talet spårade polisen mera aktivt upp homosexuella handlingar och från den tiden finns ett stort antal homosexuella ”affärer” även från mindre orter. Som exempel kan nämnas Jönköping 1935, Halmstad 1937, Norberg 1938, Sandviken 1939 samt Skellefteå och Långsele 1941. Det verkar nästan som om rädslan för homosexualitetens samhällsfarlighet vandrade norrut över landet.
I de riktigt små samhällena bestod nätverken av en eller ett par män som polisen definierade som homosexuella. De hade i första hand sexuella förhållanden med yngre män som inte hade sex sinsemellan. För de yngre kunde förhållandet vara en källa till inkomst, sprit eller sexuell tillfredsställelse, men hade mera sällan karaktären av ett kärleksförhållande. I de något större samhällena kunde det finnas nätverk av självidentifierande homosexuella män, som hade sex såväl sinsemellan som med unga män som själva inte såg sig som homosexuella. Tidigare forskning har visat att det före 1950-talet ofta var viktigt för självidentifierande homosexuella män att ha sex med ”riktiga karlar”. Detta var också möjligt att få, så länge det inte fanns något krav på de ”riktiga karlarna” att definiera sig som avvikare. Det fanns många argument för att det var lika bra eller bättre att ha sex med en annan man, även om man själv inte var homosexuell: man riskerade inte att göra någon med barn, man slapp betala för restaurang- och kafébesöken och det ansågs att man inte riskerade att få könssjukdomar.
På den rena landsbygden fanns inga så täta nätverk, men flera exempel finns på män som inledde sexuella förhållanden när de delade säng. Skogsarbetare tillbringade långa perioder i enkla kojor där man delade säng för att hålla värmen och många gånger ledde detta till mer eller mindre stadigvarande förbindelser. En del rättsfall ger exempel på passionerade kärleksförhållanden på landsbygden, men oftast föresvävade det inte parterna i ett sådant förhållande att de skulle ha någon inneboende homosexuell läggning. När uppfattningen om homosexualitet som en medfödd sjukdom spred sig till landsbygden blev förhållandena mera problematiska. Det finns flera exempel på självidentifierande homosexuella män på landet som söker kontakt med likasinnade via de vanliga tidningarnas kontaktannonser. Det gällde bara att formulera annonsen så att de homosexuella läsarna förstod koden.
Medicinsk bedömning
Inför rättsläkaren blev de som åtalades för homosexuella handlingar diagnosticerade som antingen ”konstitutionellt homosexuella” eller ”pseudohomosexuella”, dvs antingen som lidande av en medfödd abnormitet eller som heterosexuella som ägnat sig åt homosexuella handlingar av andra skäl – ekonomisk vinning, brist på kvinnor etc. Tanken var att de förra skulle ställas under vård och de senare straffas.
Speciellt homosexuella män, men i stigande grad homosexuella kvinnor, kom att betraktas som ett hot mot ungdomen. Av 1561 åtal för sexuella handlingar mellan personer av samma kön rörde bara 12 lesbiska förhållanden. Av dessa väcktes merparten efter 1940, samtidigt som myndigheterna aktivt sökte kunskap om kvinnlig homosexualitet för att avgöra om den skulle inkluderas i den nya lagen med högre åldersgräns för homosexuella relationer. I och med att homosexualitet hade definierats som en läggning försvann kravet på penetration för att ett brott skulle anses ha begåtts, och lesbisk sexualitet kunde också i realiteten betraktas som straffbar.
Ofta präglades de homosexuella förhållandena av stor åldersskillnad, vilken ofta – men långt ifrån alltid – motsvarades av en sexuell rollfördelning i aktiv och passiv. Ordet pedofili användes av läkarna för att förklara enskilda mäns sexuella beteende, men det blev ingen självständig kategori under den undersökta perioden. I stället kom homosexualiteten som sådan att allt starkare knytas till en föreställning om övergrepp mot barn.
Artikkelen er basert på doktorgradsavhandlingen: Sinners and Citizens: Bestiality and Homosexuality in Sweden 1880-1950, fra Stockholms Universitet.
© viten.com 2001
|
|
