Til Hovedsiden
  
 Meny:  
- for deg som leser mer enn du klikker -
 Startsiden

 Ny viten

 Tema:
 Norge
 Hukommelse
 Mennesker & dyr
 Katastrofer
 Stein
 Tverrfaglighet

 Redaksjonen
 Kontakt oss
 viten.com
 Arkiv


   Ny viten:
Demokrati og mediene

Av Jesper Strömbäck
Forsker ved Demokratiinstitutet/Mitthögskolan, Sundsvall, Sverige
E-post: jesper.stromback@mkv.mh.se

 
Bidrar medierna och journalistiken till att stärka demokratin eller till att underminera den? Inom den internationella forskningen är svaret på denna så centrala fråga i högsta grad omtvistat. Grovt sett kan man urskilja två teoriskolor vilka var och en rymmer ett flertal olika teorier med delvis åtskiljande perspektiv: mediesjuketeorier respektive mobiliseringsteorier. Enligt mobiliseringsteorierna bidrar medierna och journalistiken – vilket inte är samma sak, trots att orden ofta används som synonymer – positivt till demokratin. Visserligen har medierna och journalistiken brister, men bortom dem anses det vara ett faktum att medierna och journalistiken bidrar till mer informerade, mer kunniga och mer insatta medborgare än vad tidigare samhällen har haft. Om man gör tankeexperimentet att medierna skulle upphöra att existera, visar det tydligt hur otänkbar demokratin är utan fria och politiskt obundna medier. Dessa utgör inte bara en förutsättning för demokratin, de är en del av demokratin som sådan. Mot mobiliseringsteorierna står mediesjuketeorierna. Också enligt dessa är fria och politiskt obundna medier en del av demokratin, men där slutar enigheten. Istället för att fokusera på mediernas och journalistikens positiva effekter, ser mediesjuketeorierna en lång rad problematiska tendenser i den faktiska journalistiken.

Ett av de teman som är mest framträdande i kritiken mot medierna och journalistiken är dess inriktning mot det politiska spelet. Istället för att handla om politikens sakinnehåll, det vill säga faktiska problem i verkligheten och olika förslag till hur dessa problem ska lösas, ägnar sig journalistiken åt att beskriva politik som ett spel om, ytterst, makten. Makt beskrivs som ett mål i sig snarare än som ett medel att förverkliga de olika partiernas åsikter och visioner. De politiska aktörernas relationer till varandra, deras strategier och opinionsmässiga styrkor och svagheter, tränger i det perspektivet ut information som skulle kunna bidra till att göra medborgarna genuint informerade, samtidigt som det förpassar medborgarna till demokratins åskådarbänk.

Istället för att mobilisera medborgarna politiskt så sänder den spelgestaltande journalistiken budskapet till medborgarna att politik är en angelägenhet för de redan engagerade. Den bär också det underliggande budskapet att man inte kan lita på politiker när de hävdar att de för fram förslag som de tror ligger i det allmänna bästa. Partierna och politiken finns inte till för medborgarna utan för sin egen och den egna maktens skull. Fenomen som misstro mot politiker anses därför delvis kunna förklaras av mediernas och journalistikens sätt att beskriva politik.

Problemet med den här debatten om mediernas sätt att fungera i demokratin är att den i huvudsak utgår från forskning utförd i andra länder än Sverige. I dagarna presenteras dock en ny undersökning – i boken ”Gäster hos verkligheten” – av bland annat hur den politiska nyhetsjournalistiken i Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Rapport, Aktuellt och TV4 Nyheterna gestaltade politik under de tre sista veckorna före valet 1998. Sammanlagt har 742 artiklar och 280 teveinslag undersökts.

Undersökningen visar att det är mycket vanligt att den svenska journalistiken gestaltar politik som spel, men också att det finns stora skillnader mellan de undersökta medierna. 42 procent av artiklarna i Aftonbladet gestaltar politik som spel, medan motsvarande andel för Expressen är 43 procent, för Svenska Dagbladet 42 procent och för Dagens Nyheter 29 procent. På tevesidan är det framförallt TV4 Nyheterna som gestaltar politik som spel. Andelen spelgestaltande inslag i TV4 Nyheterna är 39 procent mot 33 procent i Rapport och 29 procent i Aktuellt. Vad detta visar är två saker. Dels att kritiken mot att journalistiken tenderar att gestalta politik som spel är relevant, dels att det är fel att skära alla mediers journalistik över en kam. Det visar sig också om man studerar hur stor andel av artiklarna respektive inslagen som gestaltar politik som sak. I Expressen gestaltas politik som sak i endast 32 procent av artiklarna, vilket är en lägre andel än i Aftonbladet (38 procent), Svenska Dagbladet (45 procent) och Dagens Nyheter (59 procent). Med andra ord är Dagens Nyheter den enda tidningen i vilken en majoritet av artiklarna gestaltar politik som sak. På tevesidan får Dagens Nyheter emellertid sällskap av både Rapport (51 procent) och Aktuellt (56 procent). TV4 Nyheterna ligger på exakt samma andel som Expressen. Ett annat intressant resultat är att gestaltandet av politik som skandaler är betydligt vanligare i vissa medier än i andra. I de båda kvällstidningarna gestaltas politik som skandal i 11 procent i artiklarna, jämfört med 6 procent i Dagens Nyheter och 8 procent i Svenska Dagbladet. På tevesidan är gestaltandet av politik som skandal nästan lika vanligt i TV4 Nyheterna (18 procent) som i Rapport (10 procent) och Aktuellt (9 procent) tillsammans.

Det mönster som framträder är att gestaltandet av politik som spel och som skandaler är vanligare i de mest kommersiella medierna, medan public service-kanalernas nyhetsprogram och de prenumererade morgontidningarna har valt en mer sakinriktad journalistik. Det visar att det som bestämmer hur journalistiken gestaltar politik inte är verkligheten som sådan. Samma sak visar sig om man studerar hur vanligt det är med tolkande respektive beskrivande journalistik. Exempelvis gör journalisten i viktiga avseenden sina egna tolkningar istället för att bara beskriva i mellan 28 (Expressen) och 48 procent (Rapport) av artiklarna och inslagen. Samtidigt uttalar sig journalister om möjliga vinnare och/eller förlorare i opinionen i mellan 17 (Aftonbladet) och 32 procent (TV4 Nyheterna) av artiklarna och inslagen. Spekulationer om framtiden förekommer i mellan 41 (Aftonbladet) och 64 procent (Rapport) av artiklarna och inslagen.

Journalistiken är med andra ord ingen spegel av verkligheten; journalistiken formar en egen verklighet, en medierad verklighet. I ett andrahandsinformationssamhälle som Sverige är det oftast den enda verklighet som människor har tillgång till, åtminstone när det handlar om politik. Det som ligger till grund för människors opinioner är i första hand inte hur någonting är i verkligheten, utan de bilder av verkligheten som journalistiken tillhandahåller. Därför går det inte att förstå människors politiska opinioner utan att hänsyn tas till journalistikens bilder av verkligheten. Det gäller också människors misstro mot politiker. Där visar undersökningen att människors uppfattningar om politiker har mer gemensamt med journalistikens bilder av dem, än med hur politiker i verkligheten agerar. Journalistiken överbetonar bland annat hur vanligt det är att politiker är inblandade i korruption, hur ofta de bryter sina vallöften och i vilken utsträckning de agerar strategiskt med makt som mål och inte som medel. Det är svårt att tro att det inte har någon betydelse för det faktum att exempelvis endast 42 procent av medborgarna instämmer helt eller delvis i att ”politiker går att lita på”, och att inte mer än 50 procent instämmer helt eller delvis i att ”politiker är ärligt intresserade av vårt allmänna bästa”.

Är det någonting som forskningen hittills har visat, är det att medierna och journalistiken bidrar till att forma den demokrati vi lever i idag. Den här nya forskningen visar att den påverkan inte alltid är av godo, att journalistiken i vissa avseenden ger missvisande bilder av politik och politiker och att den aktiverar eller bidrar till politikermisstron. Men det behöver inte vara en grund för pessimism. Det kan också vara en grund för förändring, inte minst inför nästa års valrörelse. Om journalistiken bidrar till att forma den demokrati vi lever i idag, kan den också bidra till att forma den demokrati vi vill leva i framöver.


© viten.com 2001