Startsiden
Ny viten
Tema:
Norge
Hukommelse
Mennesker & dyr
Katastrofer
Stein
Tverrfaglighet
Redaksjonen
Kontakt oss
viten.com
Arkiv
|
|
Ny
viten:
|
Av Dolf Tops
Samfunnsviter ved Sosialhögskolan i Lund
E-post: dolf.tops@soch.lu.se
|
I debatter och forskning om narkotikapolitik anges den svenska och nederländska modellen ofta som ett motsatspar. Detta synsätt kan sägas vara riktigt. Målet för den svenska narkotikapolitiken är att skapa ett narkotikafritt samhälle. Den nederländska strävar efter att i första hand reducera narkotikarelaterade risker för individen och samhället. Frågan är varför dessa olikheter har uppstått.
Själva undersökningsobjektet i studien är narkotikapolitiken och dess utveckling i relation till bestämda orsakssammanhang. Jag har antagit att man kan förklara utvecklingen av narkotikapolitiken genom att se den som bestämd huvudsakligen av institutionella mönster och uppkomsten av nya sociala problem. Institutionella arrangemang har ofta en betydande seghet och reproduktionsförmåga, och kommer därför att begränsa möjligheterna att fritt utforma en politik. Denna "seghet" gäller både sättet att utföra uppgifter och sättet att forma mening och tolka information inom institutionerna.
När det inträffar nya händelser, som framstår som hotfulla och potentiellt samhällsskadliga, kommer dessa ibland att av staten uppfattas som "vårt problem", något som vi måste göra något åt. De blir "interventionsarenor".
Den internationella kontexten är också en av de faktorer som bestämmer hur problem lanseras, uppfattas och få betydelse. Den övergripande frågan är hur historiskt utvecklade traditioner för praktiker av formell social påverkar definitionen och åtgärder när ett nytt socialt problem uppstår. Under frågeställningen ligger en hypotes: traditioner för formell social kontroll reproduceras när ett nytt samhällsproblem etableras och de påverkar också problemdefinitionen och aktionsprogrammet.
Perioden som har undersökts sträcker sig från mitten av 1960-talet till mitten av 1980-talet. Det var under denna tid det moderna narkotikaproblemet och politiken fick sin form. Perioden innehåller två generationer av problemdefinitioner och utgör de åren då narkotikapolitiken formades.
Forskningsansatsen är att identifiera viktiga faktorer som har påverkat utfallet av definitionsprocessen och utformningen av aktionsprogrammet genom en komparation av Sverige och Nederländerna. I båda länderna har tre aktionsområden utnämnts som centrala: ett straffrättsligt kontrollsystem, vård av missbrukare och förebyggande insatser. Följaktligen är det dessa tre områden som står i fokus för jämförelsen av aktionsprogrammet. För att kunna undersöka hur den historiska kontexten har påverkat formell social kontroll av illegalt narkotikabruk beskrivs flera faktorer.
Olika traditioner
När det gäller traditioner av formell social kontroll berörs en viktig skillnad mellan Sverige och Nederländerna, nämligen statens roll i samhället. Sverige har av tradition haft en stark centralmakt som inriktas på att reglera samhället och styra folket för dess eget och landet bästa. I detta ligger en självpåtagen legitim rätt att ingripa i den privata levnadssfären och en skyldighet att skydda befolkningen mot faror utifrån. I Nederländerna har centralstaten traditionellt haft en relativt underordnad roll. Detta förhållande fortsatte när landet under 1800-talet politiskt dominerades av liberaler och under första delen av 1900-talet uppdelades i religiösa och ideologiska subkulturer som förstärkte statens subsidiära roll.
Dessa skillnader går igen i alkoholpolitiken som utformades under början av 1900-talet. I Sverige utvecklades en alkoholpolitik som byggde på statligt monopol på distribution och försäljning av alkohol samt en individuell kontroll av inköp genom lokala nykterhetsnämnder som syftade till att kontrollera tillgången på alkohol. Ett totalförbud mot alkohol avvisades genom en folkomröstning. Även i vården av alkoholister ingrep staten aktivt genom en lag om tvångsvård av alkoholister samt statsbidrag till erkända anstalter i icke-offentlig regi. Stödåtgärder i öppenvård utfördes av lokala nykterhetsnämnder.
Missbruk av alkohol betraktades som ett socialt problem också i Nederländerna. Krav på en statlig reglering av alkohol genom begränsning av utskänkningstillfällen avvisades med argument att detta innebar en kränkning av rätten till privat egendom. Krav på statsbidrag till alkoholistvård avstyrktes också, det ansågs inte vara en uppgift för staten utan för det civila samhället. Tvångsvård avvisades likaså eftersom staten inte ansågs kunna agera som censor morum, dvs. avgöra vad som var rätt eller fel dryckesvanor. Resultatet blev att all öppen och sluten missbruksvård utfördes av frivilligorganisationer. Staten blev ändå inblandad i formell social kontroll av alkoholister genom en kriminalisering av offentlig dryckenskap. Vid alkoholrelaterade brott kunde domstolen döma till villkorlig dom med föreskrifter om vård. Detta blev en viktig finansieringskälla för organisationer som utförde öppenvård av alkoholister.
Sammanfattningsvis kan sägas att missbruksvården i båda länderna början av 1960-talet är olika på flera centrala punkter. Den svenska staten var i hög grad inblandad i formell social kontroll av alkohol. Tyngdpunkten inom missbruksvården låg på anstaltsvård i framförallt statlig regi. Öppenvård utfördes av psykiatrin samt nykterhetsnämnder. Den nederländska staten var återhållsam i sin kontrollpolitik. Tyngdpunkten låg på öppenvård med en stark koppling till rättssystemet som tillförde ett element av tvång. Slutenvård ansågs som marginell och enbart för korta perioder.
Den första generationen
När illegal användning av narkotika uppmärksammades under 1960-talet tillsattes i båda länderna statliga kommittéer för att undersöka utbredningen av problemet, dess orsaker samt föreslå motåtgärder.
Kommittéerna kom till helt olika slutsatser angående definitionen av missbruk av narkotika. Den svenska ansåg att allt icke-medicinskt bruk av narkotika var missbruk. Den nederländska kommittén ansåg att inte allt icke-medicinskt bruk av narkotika kunde betraktas som missbruk utan att ett socialt integrerat bruk var möjligt och förekom. I Sverige jämfördes utbredningen av narkotikamissbruk med en epidemi. Den svenska kommittén slog fast att intravenöst missbruk av amfetamin var allvarligast och främst förekom i redan avvikande grupper. Man menade också att narkotikapolitiken borde inriktas på att skära av tillförsel av narkotika och få missbrukare i behandling. I Nederländerna var cannabisbruk i ungdomskulturella grupper inledningsvis problemet som senare ersattes av heroinmissbruk i marginaliserade subkulturer. Utgångspunkten för narkotikapolitiken ansågs vara att åtgärderna skulle grundas på en bedömning av riskerna av olika preparat och former av användning. Åtgärder mot preparat med en oacceptabel risk, dvs. opiater och amfetamin, skulle prioriteras framför preparat med en mindre risk, dvs. cannabis.
Den svenska linjen var att i narkotikapolitiken avvisa varje skillnad mellan preparat eller sätt att använda narkotika, allt bruk var missbruk. Mot detta kan man ställa den nederländska linjen med kategoriseringar som: hard drugs/soft drugs, brukare, integrerad brukare, missbrukare och problematiska missbrukare, allt beroende på vilken drog som används och hur. Dessa grundskillnader kom att bli utgångspunkter för helt olika utvecklingslinjer.
Skillnader kan inte bara konstateras länderna emellan utan också i förhållande till den internationella kontexten. Den svenska problemdefinitionen följde helt den internationella som formulerats i the Single Convention från 1961 och som definierade icke-medicinskt bruk av narkotika som ett hot mot social och ekonomisk välfärd. Den nederländska definitionen att ett socialt integrerat bruk var möjligt, bröt mot konventionens.
De olika definitionerna fick långtgående konsekvenser för aktionsprogrammen. I Sverige inriktades det straffrättsliga kontroll systemet på att förhindra att illegal narkotika skulle komma in i landet. Tillgången ansågs vara det största problemet. I Nederländerna riktades åtgärderna mot handeln med preparat med oacceptabla risker. Huvudproblemet var att vissa socialt utsatta grupper utöver andra problem också fick problem med missbruk av narkotika. Narkotikapolitiken skulle förhindra att experimentella och integrerade brukare av cannabis skulle gå över till narkotika med oacceptabla risker.
I båda länderna sågs missbrukarna som offer för narkotika som var i behov av vård. Förutom att minska mänskligt lidande skulle en effektiv behandlingsapparat också kunna reducera efterfrågan på narkotika samt minska spridningen av missbruket genom missbrukarna. I båda länderna utnämndes drogfrihet som mål för behandlingen. I Sverige fick socialtjänsten, landstingen och psykiatrin ansvaret för narkomanvården. I Nederländerna lämnades implementeringen till icke- offentliga organisationer.
I båda länderna hade man stora förväntningar på informationsinsatser som medel för att påverka attityder och beteenden angående användning av narkotika. I Sverige fick informationsfrågan stor uppmärksamhet. Kritiska röster som ifrågasatte straffrättsligt ingripande mot missbrukare, speciellt när det gäller cannabis, ansågs av många som en direkt orsak till det ökande missbruket. Ett statligt samarbetsorgan för bekämpningen av narkotikamissbruk, inrättad av regeringen i januari 1969, tog som sin första uppgift att samordna information om narkotika. All information skulle byggas på fakta som hade sammanställts av samarbetsorganet.
I Nederländerna såg de styrande också med oro på hur vissa grupper krävde att människor själva skulle få avgöra vilka droger de använder. Slutsatsen blev dock att statsmakten varken borde eller hade medlen att styra information. Dessutom ansågs det oundvikligt att i ett demokratiskt samhälle olika uppfattningar yttrades.
Den andra generationen
Fram till mitten av 1970-talet beskrevs utvecklingen i Sverige i försiktigt positiva ordalag. Missbruk av amfetamin hade trängts tillbaka till storstäderna, missbruk av cannabis var utbrett men majoriteten slutade efter en eller några gånger. Från 1970-talets mitt kom uppgifter om att heroin hade introducerats i Stockholm och Malmö. Några år senare konstaterades en ny cannabisvåg bland socialt etablerade och oro framkom att kokain skulle hitta vägen till Sverige. Riksdagen fastslog 1978 att narkotika inte passade in i den svenska kulturen och skulle elimineras. Detta ledde till en skärpning av narkotikapolitiken. Åtalsunderlåtelser som innan var möjligt vid innehav av en veckas förbrukning skärptes och skulle i princip enbart tillämpas för förstagångsförbrytare och vid försumbara mängder. Tvångsvård av narkomaner enligt LVM infördes 1982. Polisens insatser riktades inte längre enbart mot storlangarna utan även mot gatulangning. Statliga kampanjer för att stimulera en anti-drog kultur genomfördes. 1984 proklamerade regering och riksdag att målet för narkotikapolitiken var att skapa ett narkotikafritt samhälle.
I Nederländerna ersattes cannabis som problem av heroin, dvs. en drog med oacceptabla risker. Efter 1972 spreds heroin först i storstäderna och sedan över hela landet. Cannabis försvann ur uppmärksamheten. Aktionsprogrammet riktades mot handeln med heroin, inte mot missbrukarna. Ett nytt fenomen som ställde myndigheter inför nya problem trängde sig på mot slutet av 1970-talet: heroinrelaterad småbrottslighet. Detta betydde att heroin inte bara innebar risker för individen, utan också i hög grad för samhället. Polisaktioner mot missbrukare riktades mot deras störande av ordningen, inte mot missbruket i sig. När det gäller narkomanvården drogs slutsatsen att den hade misslyckats att behandla missbrukare. Tydligen ville eller kunde en stor del heroinister inte göras drogfria. Istället för drogfrihet för alla narkomaner sattes det upp olika mål för vården. En omsorgsgren skulle inrikta sig på att stabilisera missbruket och reducera skadeverkningar för individen och samhället utan krav på drogfrihet. En andra gren skulle syssla med behandling och hade drogfrihet som målsättning.
Skilda vägar
En jämförelse av dessa två generationer av problemdefinitioner och aktionsprogram leder till flera slutsatser. I Sverige vidhölls och förstärktes betoningen på att bekämpa tillgången av narkotika. Vidare reproducerades ständigt bilden av nya hot mot landet. Det enda sättet att lösa problemet var att eliminera narkotikan i det svenska samhället. Aktionsprogrammet under ledning av regeringen och centrala myndigheter förstärktes också.
I Nederländerna följdes utgångspunkten att narkotikapolitiken skulle utgå från en riskbedömning även när heroin blev det stora problemet. Liksom vid den första definitionen betraktades situationen som allvarlig, men knappast som en kris för landet. Likaså fästes liten förhoppning om att lösa problemet genom att skära av tillgången på narkotika. I stället fastslogs att narkotikaproblemet hade kommit för att stanna och att det var något som det nederländska samhället var tvunget att leva med.
Vid en jämförelse mellan länderna ser man flera pregnanta skillnader. I Sverige tog staten ledningen i kampen mot tillgång av narkotika. I Nederländerna talades inte om någon kamp och ansvaret lämnades till lokala auktoriteter och icke-offentliga organisationer. Målet för kampen i Sverige medförde att en uppdelning mellan lätta och tunga preparat inte kunde göras, vilket var möjligt i Nederländerna. Ett utmärkande drag för de svenska problemdefinitionerna är att orsaken till problemet till stor del har lagts utanför landet vilket krävde ett starkt internationellt samarbete för att förhindra att narkotika skulle flöda in i landet. Tillförseln av narkotika utifrån har inte pekats ut som en orsak i Nederländerna. Där söktes orsaken i utvecklingen i det egna landet.
Vid en jämförelse av ländernas reaktioner på alkoholproblemet och narkotikaproblemet kan några likheter noteras, trots att ett halvt sekel har passerats och samhällena har utvecklas. Den svenska statens sätt att se det som självklart att ta ledningen i kampen mot narkotika, påminner om kontrollen av alkoholen. Narkomanvården följde i alkoholistvårdens spår, med tyngdpunkten på sluten vård och tvångsvård. Även socialtjänstens centrala roll i missbruksvården bevarades.
Den nederländska staten tillskrev inte sig själv någon ledarroll i aktionsprogrammet mot narkotikaproblemet, den kunde enbart bidra genom att skapa förutsättningarna. I stället delegerades ansvaret till de lokala åklagarna och städerna samt narkomanvården till de icke-offentliga organisationerna, som alltid hade varit fallet.
Hypotesen att traditioner för formell social kontroll reproduceras när ett nytt samhällsproblem etableras, får stöd i mina resultat. De bekräftar också hypotesens fortsättning: samma traditioner påverkar definitionen av sociala problem och utformningen av aktionsprogram.
Samtidigt borde tilläggas att i takt med att samhällen ändras, ändras också traditionerna. Den process av internationalisering som pågår och i synnerhet utvecklingen inom den Europeiska Unionen kan leda till att båda Sverige och Nederländerna blir tvungna att anpassa sig till en "mainstream" narkotikapolitik. I alla fall på nationell nivå. Med tanke på det starka inflytande som traditionerna av formell social kontroll har återstår att se om de också ändras i lokala praktiker.
Artikkelen er basert på doktorgradsavhandling A Society With or Without Drugs? Continuity and Change in Drug Policies in Sweden and the Netherlands, Universitetet i Lund, 2001.
© viten.com 2002
|
|
